Min familj.
Ja, jag har faktiskt tagit två familjer nu. Om man då inte räknar med alla andra familjer man faktiskt tillhör med, typ gymmet, gamla jobbet Solbacka, alla olika vänner o ja, listan kan ju bara fortsätta. Men jag vill ägna detta inlägg till min familj i Washington DC.
Klumpig som man är så glömde jag nycklarna! Jag ska inte ens nämna nycklar för då får Ulrika spunk! I alla fall, mina nycklar ligger troligen hos Monica, så vad gör man. Man står utanför huset, dörren är låst o inga nycklar?! Shiit! Jag ringde då Ks mobil men inget svar. Springer ut till bilen igen o kollar en extra gång, men vet aldirg om man har missat ett ställe! Men utan lycka fick jag återvända till dörren! Hmm, f*n. Men men, jag ringer på hemtelefonen o M svarar direkt! Pust! " Hej det är Caroline, jag har glömt mina nycklar! IGEN! Kan du öppna dörren?" Ett krasligt svar får jag "kommer direkt!" O M är nere på några sekunder. Inte arg, inte besviken, mer glad att se en. Frågade hur kvällen hade varit o mina ursäkter det var inget med dem. Sånt händer ju! Haha ja typ hela tiden för min del!
BARNEN
Barnen de vet vart de här mig men ändå försöker de på mina gränser, utan lycka förstås. De vet totalt vilka tonlägen de inte ska använda mot mig o vad som inte biter alls. Barnen vet hur de gör mig glada, vart de ska killa mig, o hur de skrämmer livet ur mig. De vet att de är alltid välkommna ner till mig. Extra kul när man gör sig i ordning för att gå ut - Då springer de ner, höjer min volym på sterion o dansar o hoppar omkring. Jag älskar mina barn!
Även om jag möter hårda ord, är det ingenting mot de ord som är gudomliska. Idag sa A att hon inte ville ha en annan barnflicka, jag var suvären, att jag målar bra (tror inte hon har sett det innan. Tom N var imponerad, då typ allt annat är kiss eller bajs eller dumis! haha) o de vet att jag ska hem till Sverige o de frågar om jag kommer tillbaka o jag frågar: "vill ni det?" o svaret är JA! Åh glada minnen. Barn är barn o jag hade aldrig klarat det så bra som jag gör nu om jag inte hade fått jobba på dagis i ett år eller på äldreboendet i Reftele. Jag har fått med mig så mkt bra i bagaget att det inte går att beskriva.
Jag är lycklig, jag är glad, jag lever livet! Kan man få det bättre? Haha!
Tack <3
Klumpig som man är så glömde jag nycklarna! Jag ska inte ens nämna nycklar för då får Ulrika spunk! I alla fall, mina nycklar ligger troligen hos Monica, så vad gör man. Man står utanför huset, dörren är låst o inga nycklar?! Shiit! Jag ringde då Ks mobil men inget svar. Springer ut till bilen igen o kollar en extra gång, men vet aldirg om man har missat ett ställe! Men utan lycka fick jag återvända till dörren! Hmm, f*n. Men men, jag ringer på hemtelefonen o M svarar direkt! Pust! " Hej det är Caroline, jag har glömt mina nycklar! IGEN! Kan du öppna dörren?" Ett krasligt svar får jag "kommer direkt!" O M är nere på några sekunder. Inte arg, inte besviken, mer glad att se en. Frågade hur kvällen hade varit o mina ursäkter det var inget med dem. Sånt händer ju! Haha ja typ hela tiden för min del!
BARNEN
Barnen de vet vart de här mig men ändå försöker de på mina gränser, utan lycka förstås. De vet totalt vilka tonlägen de inte ska använda mot mig o vad som inte biter alls. Barnen vet hur de gör mig glada, vart de ska killa mig, o hur de skrämmer livet ur mig. De vet att de är alltid välkommna ner till mig. Extra kul när man gör sig i ordning för att gå ut - Då springer de ner, höjer min volym på sterion o dansar o hoppar omkring. Jag älskar mina barn!
Även om jag möter hårda ord, är det ingenting mot de ord som är gudomliska. Idag sa A att hon inte ville ha en annan barnflicka, jag var suvären, att jag målar bra (tror inte hon har sett det innan. Tom N var imponerad, då typ allt annat är kiss eller bajs eller dumis! haha) o de vet att jag ska hem till Sverige o de frågar om jag kommer tillbaka o jag frågar: "vill ni det?" o svaret är JA! Åh glada minnen. Barn är barn o jag hade aldrig klarat det så bra som jag gör nu om jag inte hade fått jobba på dagis i ett år eller på äldreboendet i Reftele. Jag har fått med mig så mkt bra i bagaget att det inte går att beskriva.
Jag är lycklig, jag är glad, jag lever livet! Kan man få det bättre? Haha!
Tack <3
Kommentarer
Trackback
