${Caroline}

Nu när jag sitter på en jättebra plats o väntar på mitt plan, ser jag en grupp med pojkar. Tyvärr går dem nu, men det positiva med flygplatser är alla rörelser. Det finns så många människor i rörelse som ska någonstans. Varje människa som är här är en egen individ, med egna drömmar o längtan att komma någonstans. Kanske längtar man att få komma fram, eller bara för att flyga eller helt enkelt längtar till att få komma hem igen.

Killarna i gruppen var skitsnygga! Herre jisses! Tyvärr skulle de åka till Nashville :/ Men men, det kanske sitter en hotish jämte mig på planet, fast helst önskar jag att jag får sitta själv.

Reagon Airport är en liten nationell flygplats, eller ja jag kan väl inte säga att den är lite, för jag har bara sett en liten del av flygplatsen. När jag kom fram med metro så var det så tyst o så harmoniskt. Det var inte precis stressen som man brukar känna på flygplatsen. Jag tror de till o med spelade lite lugn musik. Helskön känsla. Jag måste verkligen skaffa mig lite harmonisk musik. Det är så nice att lyssna på.

Alla människor runt omkring mig får mig at undra. Alla har ett eget liv, egen lycka samt beskymmer. Det är här sommman får sig en tankeställare. Det finns så otroligt mycket människor o alla är speciella. Alla har ett speciellt värda, det är därför vi är här. Ja det är i alla fall vad jag tror. Vi är här för att ett syfte o vi är här för att lära oss något. Även om vi inte kan komma ihåg våra tidigare liv, då jag tror på sånt, tror jag att ting rån tidigare liv följer med en.

Det är egentligen här man får en paus, men tror det är en evig väntan på att flyget ska gå, men det är en paus i livet. Du kan inte ändra något. Du kan inte ändra att du kom för tidigt, du kan inte ändra på när flyget går, du kan bara vara. Att ta denna tid att iakta andra människor o tänka på sig själv o sitt egna liv. Lite filosifi blir det. Ibland kraschar plan o alla de människor som omkommer i dessa olyckor satt just på en flyplats o väntade. Gud va hemskt! Gah, en väntan på att livet ska dö! Nej nu får jag ändra perspektiv! Hm, det är inte ofta plan kraschar, en på miljonen eller vad är det? Alla borde egentligen åka med mig, bli en turkvinna på flygplanen, för är jag med, klarar man sig till sin destination helt säkert. Det är så att jag ska bli 105 år. Det är ingen som har sagt det till mig, utan jag bara vet det. Gud jag tycker synd om mina barn o barnbarn o barnbarnsbarn. Kanske till o med barnbarnsbarnbarn. Det blir ett långt led.

Att sitta med ett leende på läpparna när man skriver gör att man dra till sig människors uppmärksamhet. Till ex står det en man  i kostym min kikade lite på mig, när jag fick ögonkontakt med honom log han. Det sitter en annan kostymnisse jämte mig, ett säte emellan oss, han tittade lite innan när jag skrev med. Jag tittar omkring o alla har så otroligt mkt bagage med sig. Jag kan förstå att de har med sig det in i planet, det kostade hela $20 att checka in det, helt idiotisk om jag får säga det, men att de kan packa så lite. Iofs vet jag inte hur länge de ska vara borta med jag ska vara borta tills nästa onsdag o jag fick knappt igen min väska. Något jag ska lära mig i detta liv är att packa o hålla koll på min ekonomi, stora Oops ;)

Varje människa som är här ser olika ut. Allla har ett eget speciellt utseende o alla har olika hållningar. Vissa är här själva, visa har sina barn o visa är som jag, ensamma. Är detta kanske den bästa chansen att lära känna några andra? Vem vet. Kanske den rätta kärleken finns här med. Ja de filosofiska tankar bara forsätter.

Nu är det en halvtimma kvar tills det är dags att boarda, kanske dags att stänga ner o göra sig redo för uppropet!

Ha en underbar dag/kväll vart nu befinner er i världen kära läsare.

Love CL ♥