Dramatiken som följer en
Ja, lugn sagt kan man säga att mitt liv är fylld med dramatik. Det ena efter det andra. Mamma säger alltid att jag borde söka jobb på Dramaten i Stockholm, att jag passar bra på scen o alltid varit den som varit "skådispelerskan" i familjen. När jag kom hem efter Schweiz, o ärligt talat mådde hur dåligt som helst, blev jag kallad Dramaqueen. Något som jag i förnekelse nekade till, men ju mer jag ser tillbaka desto mer kan jag se att det stämmer o kan skratta åt det nu.
Att vara en del av mitt liv är inte det lättaste kan jag säga! Mina vänner har inte haft det lätt eller inte heller min familj. Ja jag som lever det, ja, det är inte himla lätt heller. Jag undrar vad jag har fått allt ifrån. Efter som jag tror på liv före detta kan man ju verkligen undra vad man har varit. Helt klart tror jag att jag har varit snorrik så som jag spenderar nu, säkerligen häxa, alltid trott att jag har varit prostituerad (fråga mig inte varför, men det känns som det!). Ja jag har nog gjort mkt dumt i minna förra liv, såsom jag har gjort i detta. Men det är ju av sina läxor man lär sig kunskapen!
Efter Frida, min sis, åkte hem igår, har det varit tyst i huset. Jag hade tänkt att jag skulle träna igår o idag, men jag har bara inte kommit iväg. Det var som allt bara svartnade för mig. Saknaden är så sjukt stor. Det kan vara rätt jobbigt att ha någon inneboende hos sig en längre tid, men det har fungerat så bra mellan oss. Även om vi har bott på varandra så har vi ändå haft möjlighet till liten egen tid. Jag önskar så att mina drömmar slår in så at tFrida kan komma över hur ofta hon vill! Egentligen alla mina vänner som jag har hemma i Sverige!
I alla fall har jag inte gjort så mkt. Jag tittade på tre filmer igår, det var allt jag gjorde. Jag fick inte i mej någon mat, trots att jag tog fram det. Det är ingen fara med mig, jag har bara kommit in i en dvala känns det som. Där tiden bara flyter sakta förbi. Tankar kommer o går, visa tänker jag mer på än andra. Minnen från mitt liv från Sverige kommer o jag känner stor saknad till alla dem jag älskar där. Ändå är det något som får mig att inte återvända. Jag tror det är dramatiken o mitt liv o alla de problem som fanns där, är avslutade o avklarade. För min del, men jag vet inte med andra. Det finns visa människor som jag aldrig mer vill se där hemma i Sverige. Jag har ingen som helst glädje av det. Det är dessa känslor som gör mig förvirrad, ledsen o kaotiskt i mitt tänkande. Den flickan som växte upp i det lilla samhället i Småland är inte den unga kvinnan som lever ett lyckligt liv i Washington DC.
Att inte veta vad man vill i livet gör det inte heller lättare. Jag trivs så bra med mitt jobb här o jag trivs med min omgivning. Det är här som är mitt hem nu. Att återvända till Sverige, som är så litet gör så att det kryper i kroppen! Jag vill inte tillbaka till Sverige, inte än. Jag är inte redo. Den kvinnan som utvecklas här är inte redo att återvända. Flickan som växte upp i dramatiken finns fortfarande kvar, o kommer alltid göra, men att finna en balans mellan flickan o den unga kvinnan är något som en själv måste göra. Att återvända dit alla tror att de känner en, sett en växa upp, sett ens misstag, sett ens framsteg. De tror sig veta vem man är, men hur kan de veta, när en själv knappt vet vem man är!
Jag vet att jag är en äventyrare o jag älskar utmaningar, så som mattetal till att göra mig förstod hos en okänd. Att testa vingarna o flyga högt upp bland molnen, ja det är jag. Jag är dramatiskt, jag är en drömmare o jag är jag!
Jag älskar mina vänner hemma i Sverige, men jag älskar inte mitt liv hemma i Sverige. Jag älskar mitt liv här i DC o jag älskar alla människor som jag har runt omkring mig här. Det är här jag är lycklig o det är här fröet till något stor börjar gro. Alla dessa tankar för att man tänker tillbaka på det som varit.
Alla framsteg, alla man har gjort lyckliga samt alla man har gjort olyckliga, alla misstag som gjorts, har gjort mig till den jag är idag. En ung kvinna, som testar sina vingar i ett annat land...
♥
Att vara en del av mitt liv är inte det lättaste kan jag säga! Mina vänner har inte haft det lätt eller inte heller min familj. Ja jag som lever det, ja, det är inte himla lätt heller. Jag undrar vad jag har fått allt ifrån. Efter som jag tror på liv före detta kan man ju verkligen undra vad man har varit. Helt klart tror jag att jag har varit snorrik så som jag spenderar nu, säkerligen häxa, alltid trott att jag har varit prostituerad (fråga mig inte varför, men det känns som det!). Ja jag har nog gjort mkt dumt i minna förra liv, såsom jag har gjort i detta. Men det är ju av sina läxor man lär sig kunskapen!
Efter Frida, min sis, åkte hem igår, har det varit tyst i huset. Jag hade tänkt att jag skulle träna igår o idag, men jag har bara inte kommit iväg. Det var som allt bara svartnade för mig. Saknaden är så sjukt stor. Det kan vara rätt jobbigt att ha någon inneboende hos sig en längre tid, men det har fungerat så bra mellan oss. Även om vi har bott på varandra så har vi ändå haft möjlighet till liten egen tid. Jag önskar så att mina drömmar slår in så at tFrida kan komma över hur ofta hon vill! Egentligen alla mina vänner som jag har hemma i Sverige!
I alla fall har jag inte gjort så mkt. Jag tittade på tre filmer igår, det var allt jag gjorde. Jag fick inte i mej någon mat, trots att jag tog fram det. Det är ingen fara med mig, jag har bara kommit in i en dvala känns det som. Där tiden bara flyter sakta förbi. Tankar kommer o går, visa tänker jag mer på än andra. Minnen från mitt liv från Sverige kommer o jag känner stor saknad till alla dem jag älskar där. Ändå är det något som får mig att inte återvända. Jag tror det är dramatiken o mitt liv o alla de problem som fanns där, är avslutade o avklarade. För min del, men jag vet inte med andra. Det finns visa människor som jag aldrig mer vill se där hemma i Sverige. Jag har ingen som helst glädje av det. Det är dessa känslor som gör mig förvirrad, ledsen o kaotiskt i mitt tänkande. Den flickan som växte upp i det lilla samhället i Småland är inte den unga kvinnan som lever ett lyckligt liv i Washington DC.
Att inte veta vad man vill i livet gör det inte heller lättare. Jag trivs så bra med mitt jobb här o jag trivs med min omgivning. Det är här som är mitt hem nu. Att återvända till Sverige, som är så litet gör så att det kryper i kroppen! Jag vill inte tillbaka till Sverige, inte än. Jag är inte redo. Den kvinnan som utvecklas här är inte redo att återvända. Flickan som växte upp i dramatiken finns fortfarande kvar, o kommer alltid göra, men att finna en balans mellan flickan o den unga kvinnan är något som en själv måste göra. Att återvända dit alla tror att de känner en, sett en växa upp, sett ens misstag, sett ens framsteg. De tror sig veta vem man är, men hur kan de veta, när en själv knappt vet vem man är!
Jag vet att jag är en äventyrare o jag älskar utmaningar, så som mattetal till att göra mig förstod hos en okänd. Att testa vingarna o flyga högt upp bland molnen, ja det är jag. Jag är dramatiskt, jag är en drömmare o jag är jag!
Jag älskar mina vänner hemma i Sverige, men jag älskar inte mitt liv hemma i Sverige. Jag älskar mitt liv här i DC o jag älskar alla människor som jag har runt omkring mig här. Det är här jag är lycklig o det är här fröet till något stor börjar gro. Alla dessa tankar för att man tänker tillbaka på det som varit.
Alla framsteg, alla man har gjort lyckliga samt alla man har gjort olyckliga, alla misstag som gjorts, har gjort mig till den jag är idag. En ung kvinna, som testar sina vingar i ett annat land...
♥
Kommentarer
Trackback
