Dags att arbeta!
Ja, eller kan man kalla det för att arbeta när man ska göra lite för bloggen? Nej det kan jag knappast tycka. Jag skriver för att jag vill o för att jag älskar att skriva. Sedan att det är folk som läser, det är bara kul!
Nu sitter jag ute på baksida med laptopen på borden o frukosten precis uppäten! Snart ska jag bege mig till flygplatsen o hämta Nona. Nona är en barndomskompis som ska hälsa på mig i två o en halv vecka. Det ska bli riktigt roligt faktiskt. Jag planerar att det blir ungefär samma som med Frida, men mkt billigare, haha. Jag ska inte sätta sprätt på $2000 denna månaden ;)
Det är riktigt skönt att vara hemma. Detta är mitt hem, det kan jag inte neka. Jag trivs så bra i DC, jag trivs så bra i huset o jag trivs så bra med allt här! Det är här o nu som jag lever. Borta bra men hemma bäst! Japp så är det.
Även om det har varit hur jobbigt som helst att vara med Vanessa i en vecka har jag haft jättebra. Jag trivs bra med hennes barn o jag trivs bra med hennes värdfamilj. Det är inte svårt att möta nya människor o få se en del i deras liv, bara man är öppen o positiv kan mirakel hända.
Jag blev faktiskt något snopen att se hur Vanessa verkligen var! Det är skrämmande. Jag trodde jag hade mött några av de värsta i mitt liv, men tyvärr var det inte sant. Att bli så utpumpad av sin energi till någon som beklagar sig så illa. Nu ska jag inte sitta här o nervädera henne, verkligen inte, men ibland måste man faktiskt ändra sitt tänkande.
Innan man kan klaga andra o se deras egna fel måste man se till sig själv o se vad man gör för fel. Det är inte andras fel hela tiden. När man har insett sin egen del kan man ta itu med helheten.
Jag kände att jag tappade min livsglöd med henne, min positiva energi kunde aldrig upplivas o jag känge mig livlös. Men bara att jag fick sätta mig på planet o flyga kom energin tillbaka pö om pö o när jag landande i DC igen kunde ingen slita mitt leende ifrån mig. Det bara strålade om mig. Det var till o med folk som vände sig om i tittade. Kanske var det inte mitt leende, utan kanske mitt hår eller något som såg konstigt ut, det vet jag faktiskt inte.
En tjejkompis ville hämta mig vid stationen men fick tyvärr förhinder men det gjorde mig inget. Jag hoppade på en olovad buss (jag får egentligen inte ta den bussen eftersom jag inte är en AU men med ett leende kan man komma långt) o sedan gick jag hem den sista biten. Trots att regnet började sippa ner från himlen log jag hela vägen hem.
Jag är glad som ett barn är på julaftonen!
Nu sitter jag ute på baksida med laptopen på borden o frukosten precis uppäten! Snart ska jag bege mig till flygplatsen o hämta Nona. Nona är en barndomskompis som ska hälsa på mig i två o en halv vecka. Det ska bli riktigt roligt faktiskt. Jag planerar att det blir ungefär samma som med Frida, men mkt billigare, haha. Jag ska inte sätta sprätt på $2000 denna månaden ;)
Det är riktigt skönt att vara hemma. Detta är mitt hem, det kan jag inte neka. Jag trivs så bra i DC, jag trivs så bra i huset o jag trivs så bra med allt här! Det är här o nu som jag lever. Borta bra men hemma bäst! Japp så är det.
Även om det har varit hur jobbigt som helst att vara med Vanessa i en vecka har jag haft jättebra. Jag trivs bra med hennes barn o jag trivs bra med hennes värdfamilj. Det är inte svårt att möta nya människor o få se en del i deras liv, bara man är öppen o positiv kan mirakel hända.
Jag blev faktiskt något snopen att se hur Vanessa verkligen var! Det är skrämmande. Jag trodde jag hade mött några av de värsta i mitt liv, men tyvärr var det inte sant. Att bli så utpumpad av sin energi till någon som beklagar sig så illa. Nu ska jag inte sitta här o nervädera henne, verkligen inte, men ibland måste man faktiskt ändra sitt tänkande.
Innan man kan klaga andra o se deras egna fel måste man se till sig själv o se vad man gör för fel. Det är inte andras fel hela tiden. När man har insett sin egen del kan man ta itu med helheten.
Jag kände att jag tappade min livsglöd med henne, min positiva energi kunde aldrig upplivas o jag känge mig livlös. Men bara att jag fick sätta mig på planet o flyga kom energin tillbaka pö om pö o när jag landande i DC igen kunde ingen slita mitt leende ifrån mig. Det bara strålade om mig. Det var till o med folk som vände sig om i tittade. Kanske var det inte mitt leende, utan kanske mitt hår eller något som såg konstigt ut, det vet jag faktiskt inte.
En tjejkompis ville hämta mig vid stationen men fick tyvärr förhinder men det gjorde mig inget. Jag hoppade på en olovad buss (jag får egentligen inte ta den bussen eftersom jag inte är en AU men med ett leende kan man komma långt) o sedan gick jag hem den sista biten. Trots att regnet började sippa ner från himlen log jag hela vägen hem.
Jag är glad som ett barn är på julaftonen!
Kommentarer
Trackback
