Andra bloggar
Jag känner att jag har kommit till ett tillstånd där bara tårarna rinner för sig själv.
Jag har precis sett The Haunting in Conneticut. En övernaturlig thriller som ska vara verklighetsbaserad. Eftersom jag är troende till "spöke" tog jag mig filmen nära till hjärtat. Överallt finns det sjuka människor. Hur kan man rista in bibelord över döda människorskroppar o skära av ögonlocken? Helt sinnessjukt enligt min mening.
Jag är inte mycket för skräckisar eftersom jag är så superrädd av mig o inte gör jag det lättare för mig när jag är ensam i ett fyrvåningshus, ja som liknar alla andra hus i alla skräckfilmer, en vind med massa saker o en källare, med ett utrymme med olika ting i, massa lampor. Trots detta litar jag på huset o jag trivs jättebra i det, så ni behöver inte bli oroliga för mig! Till skillnad från andra skräckfilmer fick denna filmen en mening eftersom den ska vara verklighetsbaserad. Man vet aldrig hur mkt redigören har redigerat den från verkligenheten men varför kunde inte allt i den vara verkligt? För att vi inte riktigt kan få ett vetenskapligt bevis på att övernaturliga krafter finns bland oss eller att alla inte kan se spöken?
Då frågor kommer till mig o jag sitter o funderar vandrar jag runt lite på olika bloggsidor, där två bloggerskor ha fastnat hos mig, MammaMelissa o 15år o gravid med tvillingar. Två okända kvinnor som skriver om sina liv, där ena har mist sina två tvillingar o den andra har precis fött två friska tvillingar. Att läsa om sorgen o om glädjen hos dessa två bloggerskor gör att frågorna inte blir mindre.
Drömmer jag om barn? Ja, emellan åt gör man ju det, men egna får man nog vänta med. Att vara Au pair o ta hand om två barn får det en att känna sig som en halvmamma. Jag älskar dessa barn jag tar hand om, men mer som syskonliknande kärlek än föräldrarkärlek. Jag skulle kunna göra vad som helst för barnen, vilket jag skulle kunna göra åt mina syskon o vänner med. Att offra sitt egna liv för andra är det många som säger, men när man verkligen kommer till situationen tänker man annorlunda säger många. Kanske kanske inte, det vet man aldrig, men mina känslor säger till mig att skydda andra med livet - Det är det rätta även om det kan kosta mitt egna liv. Moderinstinkt? Man kan göra allt för dem man älskar...
I alla fall dessa bloggerskor är två olika som sagt. Ena har mist, den andra har precis bildat familj med sin pojkvän. Varför kommer till mig. Varför är världen så orättvis! Hon som miste sina barn verkar vara en underbar kvinna med mkt kärlek att ge sina barn. Den andra bloggerskan är 15 där hela hennes framtid ligger att uppfostra sina två barn. Hon har nog fått höra det ena efter det andra om att hon är för ung för att få barn. Nu är det mer vanligt att man får barn runt 25 35, även äldre, men för mindre än 100 år sedan var man inte mycket äldre än 15 när man fick barn. Så är det i många länder fortfarande. Jag hade aldrig klarat av att uppfostra barn vid 15 år ålder men denna tjejen har också så mycket kärlek att ge sina två barn. Det kommer inte bli lätt, men vem har sagt att det är lätt att uppfostra barn? Jag ser ett otroligt mod hos denna unga mamman o en styrka som många andra inte har. Jag önskar henne all lycka
Båda bloggerskorna är otroligt starka som tagit mig med sina bloggar med storm!
MammaMelissa tar fram en verklighet man inte hör om. För mig är det nästan en självklarhet att barnen överlever o är friska o krya hela livet, med en släng av förkylning här o där, o snoret det rinner både till höst o vår. Den hemska sanningen att det är många som förlorar sina barn i missfall, under förlossning o tidiga åldrar, är något som man hör men som man inte lägger någon större energi på att lyssna på. Man tror för självklarheten att man ska födda friska barn när tiden kommer, men är det så självklart?
Jag blir mörkrädd då man ser allt det hemska som finns där ute i världen. Kommer jag någonsin bli redo att bli mamma? Jag har alltid älskar barn, jag älskar min systerdotter så mkt - 7 månader igår, men jag har alltid haft en inställning att jag aldrig ska skaffa barn. Jag vill inte föda barn till denna värld som finns nu. Trots att jag alltid har hört att jag skulle passa så bra som mamma har jag stått fast vid min tro att aldrig skaffa barn. Tills då jag drömde om en liten flicka o hon kallade mig för mamma, tills nu när jag lever hos en underbar familj som visar hur mycket man får av barn. Att ha egna barn är en del av livet, en del av sin lärdom här o nu. Att få barn är en gåva. Att barnen klarar sig o är friska är en större gåva!
Jag vill änga detta blogginlägget till alla mammor ute i världen. Speciellt till min egna mamma, min "andra" mamma K, min syster som är mamma, Mamma Melissa som är så stark att det är beundransvärt o den nyblivna mamman som är 15 år. Ni mammor där ute är underbara. Trots de hårde ord ni får av oss odrägliga barn så är ni underbara o starka!
Mycket kärlek
♥
Jag har precis sett The Haunting in Conneticut. En övernaturlig thriller som ska vara verklighetsbaserad. Eftersom jag är troende till "spöke" tog jag mig filmen nära till hjärtat. Överallt finns det sjuka människor. Hur kan man rista in bibelord över döda människorskroppar o skära av ögonlocken? Helt sinnessjukt enligt min mening.
Jag är inte mycket för skräckisar eftersom jag är så superrädd av mig o inte gör jag det lättare för mig när jag är ensam i ett fyrvåningshus, ja som liknar alla andra hus i alla skräckfilmer, en vind med massa saker o en källare, med ett utrymme med olika ting i, massa lampor. Trots detta litar jag på huset o jag trivs jättebra i det, så ni behöver inte bli oroliga för mig! Till skillnad från andra skräckfilmer fick denna filmen en mening eftersom den ska vara verklighetsbaserad. Man vet aldrig hur mkt redigören har redigerat den från verkligenheten men varför kunde inte allt i den vara verkligt? För att vi inte riktigt kan få ett vetenskapligt bevis på att övernaturliga krafter finns bland oss eller att alla inte kan se spöken?
Då frågor kommer till mig o jag sitter o funderar vandrar jag runt lite på olika bloggsidor, där två bloggerskor ha fastnat hos mig, MammaMelissa o 15år o gravid med tvillingar. Två okända kvinnor som skriver om sina liv, där ena har mist sina två tvillingar o den andra har precis fött två friska tvillingar. Att läsa om sorgen o om glädjen hos dessa två bloggerskor gör att frågorna inte blir mindre.
Drömmer jag om barn? Ja, emellan åt gör man ju det, men egna får man nog vänta med. Att vara Au pair o ta hand om två barn får det en att känna sig som en halvmamma. Jag älskar dessa barn jag tar hand om, men mer som syskonliknande kärlek än föräldrarkärlek. Jag skulle kunna göra vad som helst för barnen, vilket jag skulle kunna göra åt mina syskon o vänner med. Att offra sitt egna liv för andra är det många som säger, men när man verkligen kommer till situationen tänker man annorlunda säger många. Kanske kanske inte, det vet man aldrig, men mina känslor säger till mig att skydda andra med livet - Det är det rätta även om det kan kosta mitt egna liv. Moderinstinkt? Man kan göra allt för dem man älskar...
I alla fall dessa bloggerskor är två olika som sagt. Ena har mist, den andra har precis bildat familj med sin pojkvän. Varför kommer till mig. Varför är världen så orättvis! Hon som miste sina barn verkar vara en underbar kvinna med mkt kärlek att ge sina barn. Den andra bloggerskan är 15 där hela hennes framtid ligger att uppfostra sina två barn. Hon har nog fått höra det ena efter det andra om att hon är för ung för att få barn. Nu är det mer vanligt att man får barn runt 25 35, även äldre, men för mindre än 100 år sedan var man inte mycket äldre än 15 när man fick barn. Så är det i många länder fortfarande. Jag hade aldrig klarat av att uppfostra barn vid 15 år ålder men denna tjejen har också så mycket kärlek att ge sina två barn. Det kommer inte bli lätt, men vem har sagt att det är lätt att uppfostra barn? Jag ser ett otroligt mod hos denna unga mamman o en styrka som många andra inte har. Jag önskar henne all lycka
Båda bloggerskorna är otroligt starka som tagit mig med sina bloggar med storm!
MammaMelissa tar fram en verklighet man inte hör om. För mig är det nästan en självklarhet att barnen överlever o är friska o krya hela livet, med en släng av förkylning här o där, o snoret det rinner både till höst o vår. Den hemska sanningen att det är många som förlorar sina barn i missfall, under förlossning o tidiga åldrar, är något som man hör men som man inte lägger någon större energi på att lyssna på. Man tror för självklarheten att man ska födda friska barn när tiden kommer, men är det så självklart?
Jag blir mörkrädd då man ser allt det hemska som finns där ute i världen. Kommer jag någonsin bli redo att bli mamma? Jag har alltid älskar barn, jag älskar min systerdotter så mkt - 7 månader igår, men jag har alltid haft en inställning att jag aldrig ska skaffa barn. Jag vill inte föda barn till denna värld som finns nu. Trots att jag alltid har hört att jag skulle passa så bra som mamma har jag stått fast vid min tro att aldrig skaffa barn. Tills då jag drömde om en liten flicka o hon kallade mig för mamma, tills nu när jag lever hos en underbar familj som visar hur mycket man får av barn. Att ha egna barn är en del av livet, en del av sin lärdom här o nu. Att få barn är en gåva. Att barnen klarar sig o är friska är en större gåva!
Jag vill änga detta blogginlägget till alla mammor ute i världen. Speciellt till min egna mamma, min "andra" mamma K, min syster som är mamma, Mamma Melissa som är så stark att det är beundransvärt o den nyblivna mamman som är 15 år. Ni mammor där ute är underbara. Trots de hårde ord ni får av oss odrägliga barn så är ni underbara o starka!
Mycket kärlek
♥
Kommentarer
Trackback
