${Caroline}

Ljus blir mörker, mörker blir ljus?!

Solförmörkelse
- Det är ljust innan, sedan faller mörkret över oss, sedan återkommer ljuset.

Dag blir natt, natt blir dag. Återigen kommer ljuset...
Är det alltid så?


När jag står o gör något så springer alla tanker igenom mig o jag känner för att skriva av mig, men när jag väl sitter framför datorn, finns det ingenting att skriva, allt är bara tomt!

Jag känner att det är bara kaos hos mig. Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vill bara gråta, men varför? Jag vet inte. Jag känner en saknad o jag känner mig sårad, missförståd o svag. Ja, jag känner mig svag.

Jag funderar mkt på vem jag är o varför jag är just här. Jag tror jag börjar få hemlängtan, men vart är mitt hem? Jag vet inte det heller. Mitt barndomshem där mina föräldrar bor o där min lillebror bor? Där är inte mitt hem längre o inte varit på sedan 2007. Jag hade min lägenhet på Norra Vägen, där var mitt hem, där jag hade mina saker o allt, men det finns inte längre kvar o jag vill inte heller dit igen.

Jag har anställning här tills jul i alla fall men jag hoppas att jag kan få lite längre, till nästa sommar i alla fall. Det är inte så att jag inte trivs, jag älskar det här. Jag älskar familjen jag bor med o jag älskar barnen jag har hand om, men det är bara det att jag känner mig så vilse.

Jag vill bara stanna tiden o bara ta o andas o inte se tiden bara springer förbi mig. Hinna med det o göra det innan dess. Bara vara liten igen o få mammas hand stryckande på min panna, o höra henne berätta om CaroSandra för mig o min syster, men jag vet att jag inte kan åka tillbaka dit, utan måste vara stark o se framåt o ta tag i detta.

Hela sommaren har gått o jag har många glada minnen med vänner i den, men det känns som den gick för snabbt, den bara slank ur mina händer. Jag hann aldrig haja en sak - MIG SJÄLV. Hela sommaren har jag engagerat mig i andra när jag visste att jag behövde lägga lite tid på mig själv.

När sista veckan kom då fick jag denna skit! Fan vad jag hatar det! Varför ska jag bli sjuk när jag behöver vara frisk o kry o bara njuta?VARFÖR?!?!? Att jag själv ha fått åka in till akuten två gånger gör det inte bättre heller. Jag har nog aldrig känt mis så ensam som jag kände mig i fredags. Jag hade mamma i telefonen, A i andra änden o Niina på sms, men ingen var där med mig. Jag var bara helt själv. Det var den hemskaste känslan någonsin.

Att komma in till sjukhuset där det inte alls är samma som i Sverige o där man egentligen inte alls fick den "healthcare" som man tror man ska få. Tur fanns det en kille som fick lite värme i min kalla o tomma kropp. Hans leende fick mig att se ljust på det hela. Sedan när man är på sjukhuset så ser man egentligen hur minimal "sjukdom" man har jämföresle med andra - men det var bara jag som var själv.

Denna klådan/röda irritation som jag har på hela kroppen och hosta bryter sakta ner mig. Allt ork, all glädje - var tog den vägen?

Många frågor med mindre svar. Allt jag bara skulle vilja är att vara ensam med spränghög musik o täcket runt mig med tårar nerrinnande för mina kinder. Är det fel att vara nere ibland? Hur skulle folk här reagera om jag bara bröt ihop o lät mina tårar falla?